Här är den. Den jobbigaste tröja jag någonsin stickat. Och den ser inte ens ut att vara det, utan en vanlig enkel slätstickad tröja med flätor i sidorna. Den stickades uppifrån och ner vilket gjorde det marigt att prova under arbetets gång. Sen fick jag för mig att sticka ärmarna först för att sen sticka kroppen så långt garnet räckte. Första ärmen fick jag ta upp och göra om tre gånger innan jag blev nöjd. Sen stickade jag den nästan klar innan jag provade. Och den var jättestor. Det såg ut muminmammans mage framtill och en till på ryggen. Jag fick repa upp till ärmhålen och minska ökningarna med hälften.
Nästan klar. Provade. För snäv.
Repa och göra om.
Då var inte motivationen på topp men jag stickade på den lite då och då. Några månader senare var den klar. Jippi!
Provade när jag maskat av sista maskan. Då rullade nederkanten upp sig. I det ögonblicket ville jag bara gråta. Allt detta slit och så rullar eländet upp sig!
Som tur var hade mamma Inga ett knep. Att virka baklänges runt nederkanten. Och det funkade. Hurra!
Den är klar. På världsstickardagen och allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar